Nu när vi kommit hem från Ecuador ska vi under vårterminen genomföra vårt utåtriktade informationsarbete. Vi i gruppen arbetar tillsammans med ett projekt som vi kallar Mativalen, som vi har gjort en seperat blogg till - HÄR!

Kampen. Världen.

Hej vänner, det här är Anton som pratar.

En hjaltinna: analfabet som anda var sa klok och som hade manga idéer - och som gjorde nagot av dem. Som att bygga en skola.


Dessa ord tillagnas Agne :)

Mamá Dulu; palabras.
No importa en que idioma sean dichas, las palabras nos permiten darnos a conocer, conocer al otro, contar el mundo. Según el idioma en que las pronunciemos, hablarán a través de nosotros de la identidad de nuestro pueblo. Depende de cómo se las utilicé, pueden ser un elemento de dominación, pero también de liberación.

Mamá Dulu om ord.
Det spelar ingen roll vilket språk det är som talas, orden tillåter oss att fa reda pa saker, lara känna den andra, berätta om världen. Genom det talande spraket berattar vi om var identitet för vårt folk. Beroende pa hur du anvander dem, kan de bli ett instrument for domination, men ocksa for befrielse.

Snart kommer det att vara folkräkning här i Ecuador, eller den pågår egentligen redan. Det är staten med pipi Correa i ledningen som organiserar. Syftet? Bl.a. att få veta hur stora dela av befolkningen som tillhör landets olika folkgrupper och nationaliteter.
Några exempel på de 14 olika nationaliteter som finns här är:
Kichwaindian, Montubio(kustcentrerad kultur), Afroecuatorian(ättling till de brutalt importerade slavarna), eller mestis(ungefär blandning).
Hehe hata mig inte för detta, men jag är inte helsäker på vilka de olika nationaliteterna är så jag kan ha misstagit mig på någon definition.

---

I alla fall,
här i området informerar Ecuarunari, en organisation som kämpar för de bergliga ursprungsfolkens rättigheter i Ecuador, om vikten att vara stolt över sitt ursprung och sin kultur, hur viktigt det är att fylla i sin nationalitet och folktillhörighet rätt när de snobbiga tjänstemännen kommer springandes med sina viktiga formulär.
Detta tycker jag är kanon, för annars är det risk för att den gamla historien från de andra folkräkningarna upprepar sig - På grund av skam identifierar sig folk som mestiser. Detta beror i sin tur på all den diskriminering och rasism som en får genomleva här i landet som "indian", för att inte tala om den svarta befolkningen och även som montubio.
Som på så många platser i världen(kanske alla?), inklusive i Sverige, är den vite mannen idealet, därefter kvinnan, och allt annat ses ner på, kanske undermedvetet, i ett strukturellt trappstegssystem med mestisen på andra plats i rangordningen.
Informationsarbetet från organisationerna är nog till STOR hjälp för att folk ska våga erkänna och stå för vad de är, vilken kultur de vuxit upp med. Jag hörde en gång en man säga att emellan två folkräkningar hade antalet ursprungsfolk fördubblats i landet, och som han sa, det kan inte bara förklaras med att de förökar sig snabbt...

---

Jag tycker det är suveränt att de informerar, utbildar om folkräkningen, för någon utbildning från staten verkar de inte få. Jag märkte att flickan i familjen där jag bor var hemma en hel vecka från skolan, så jag frågade henne varför. Hon svarade att de som bor i stan höll på med en kortkurs i hur folkräkningen skulle funka, som staten fixat alltså. Då jag frågade henne om varför inte hon var med sa hon att de som inte bor i staden fick vara hemma istället. Var bor majoriteten av Ecuadors ursprungsfolk? Just det, på landet. Det verkar nästan som en strategi från herr big boss för att osynliggöra och underförbereda just denna grupp på det som komma skall.

---

Det är alltså bra att Ecuarunari informerar, dock tycker jag att något saknas, förmodligen för att jag inte kunnat se så mycket av organisationerns arbete, men jag skulle önska en djupare förklaring om varför det är viktigt att stå upp för sin kultur.
Som jag ser det så är det för att samhällsnormen, mestisen, genom presidenten och hans regering inte ska kunna avfärda de olika folkens krav på rättvisa som tjat och gnäll från "några få bråkiga indianer", som de så lätt gjort förr med stöd från tidigare, opålitliga räkningar. För att stärka rörelsen behöver folk se att de är en stor del av samhället, med en stor check att ta ut i skuldbanken från den västerländska förtrycks- och koloniseringskulturen. Tyvärr har jag dessutom inte hört en enda gång att det är viktigt att vara stolt över sin kultur -FÖR ATT- den i det här fallet till exempel, Kayambi-Kichwa, har något oerhört värdefullt att erbjuda hela världen. Den förespråkar ju harmoni, samhörighet och enighet i mångfald istället för tillväxt, individualism och ett folks överlägsenhet över alla andra människor, för att inte tala om moder jord.
Det skulle vara fint att höra att alla kulturer är lika värda, inte att den "civiliserade europeen" är bäst, som vi programmeras att tycka och tro sen barnsben, lika mycket här som hemma i Sverige.
Förmodligen görs detta redan utan att jag vet om det, och förhoppningsvis tänker mycket folk redan så, men det vore fint ifall detta meddelandet kunde nå ut till ännu fler.
Det tror jag skulle ge ännu bättre resultat.

Ha det fint, Anton

Efter att ha lidit en vecka har jag antligen rensat ut det mesta av allt skit jag tydligen bar inombords. Verkligheten far en ibland att forskrackt rygga tillbaka, onska sig nagon annanstans - langt bort harifran.

Utvärdering  - Anton Larsson 24/10/2010 San Pablo Urku, Cayambe, Ecuador.

Jag har försökt utvärdera en del av min praktiktid här i Ecuador, men det är svårt med så mycket som hänt i och runt mig, fast jag tycker ändå det blev rätt bra och överskådligt. Helhetetskänslan av projektet är otrolig. Jag är enormt tacksam och på samma gång lite vemodig. Här är det i alla fall, jag ställde mig 7 frågor som jag sedan försökt svara mer eller mindre i denna flytande känslo- och tankeskrift.

Frågorna:

• Vad har jag lärt mig?
• Vad har jag varit med om?
• Vad har jag lagt märke till?
• Vad har varit shockerande?
• Vad har jag kunnat göra bättre?
• Vad har varit bra/dåligt?
• Vad ska jag göra nu?

Jag har lärt mig mycket. Lite om jordbruk men tyvärr varken ekologiskt eller kompletterande. Dock har jag fått upp ögonen för hur möjligt det är, att så och sedan lära sig under processen, med andra jordbrukare och böcker. Men, som sagt är jordbruket jag sett här inte det jag vill praktisera, monokultur med konstgödsel och besprutning.

Jag har varit med om en hel del, dels kulturella saker som andlig tvättning av personer, och dels mer politiska saker så som CLOCkongressen. Kongressen var häftig, den gav mycket inspiration och väckte på nytt en hunger för politisk och vardaglig kamp för förändring som trots att den varit närvarande i SPU har varit väldigt sömnig. Det var spännande att se alla systrar och bröder och höra alla de olika historierna och vittnesmålen från intervjuerna vi gjorde. Dock missade jag mycket av det egentliga syftet med kongressen  på grund av översättningsjobb och egna möten med klassen, det gjorde att jag hörde väldigt lite av debatterna och slutsatserna för hur det ska jobbas vidare mot imperialismen och kapitalismens utsugning av kontinentens och världens folk. Trots det var det lärorikt att se hur kongressen var organiserad och det fick mig att tänka på hur vi själva kan jobba med Mativalen.

Jag har lagt märke till en del småsaker här. Det tycker jag är viktigt i och med att det får mig att tänka, synliggör normer som regerar i Sverige som jag då kan omvärdera. För att nämna några så verkar det finnas väldigt få rökare här – undrar varför? Här är också festligheter viktigare, de ska vara väl förberedda och genomförs med stor glädje och stort engagemang. Kanske firas det för att visa tacksamhet för det som världen gett oss, men samtidigt förmodligen också för att samla energi för att kämpa och få ett avbrott från den svårare vardagen.

Machismen, mansdominansen, är mer utbredd här. Men samtidigt är kvinnorna tuffare, de klarar allt, utan hjälp från någon. Ojämlikheten är annorlunda, mannen pratar mer, tar för sig mer i sociala sammanhang, får de viktiga posterna i organisationerna och så vidare. Men, kvinnorna är verkligen inte svaga, de jobbar, hårdare än männen, utan att klaga och med lite vila. Medans mannen jobbar utanför byn sköter kvinnorna odling, barn, hushåll och många gånger fler livsviktiga sysslor,  ofta med ett barn på ryggen eller i magen. Synd bara att det väldigt sällan värdesätts. I Sverige pratas det mer om socialt osynliggörande, orättvisa löner osv, men myten att alla kvinnor jämfört med män är fysiskt underlägsna och oförmögna är långt mer utbredd.

Jag har gått in mig mycket djupt i kultur och samhälle här. Det känns både bra och dåligt. Bra i och med att jag kunnat förstå mycket, och det känns som om jag lämnar ett fint, åtminstone inte destruktivt avtryck – som om jag kan bli en liten, liten bro emellan dessa två verkligheter, Sverige och Ecuador. MEN, det känns jobbigt nu när jag börjar inse att jag inte är härifrån, att  jag måste åka snart och att möjligheterna och andra än turistiska anledningar att återvända är få. Som en liten människa tror jag att det kommer göra hemskt ont att åka och att jag kommer vilja tillbaka, kanske ett längre tag. Men som kämpevillig ungdom med brinnande lust för rättvisa och världsräddning ser jag inte logiken i att vara här då jag varken har kunskapen eller möjligheten för att göra mig nyttig här som i Sverige. Detta går över, men jag är rädd. Dessutom vet jag inte hur jag kommer att reagera vid hemkomsten till SD-Sverige, men som sagt vet jag att jag kommer att återanpassa mig, det är ingen fara.

Så – bra eller dåligt att vara djupt intrasslad? Jag väljer att se den bra sidan, detta är mer än en erfarenhet och en lärdom, det är ännu en del av mig som jag förmodligen alltid kommer att bära med mig i hjärta, tanke, beteende och i hela min person.

Nu. Nu har vi börjat jobba hårdare med Mativalen, dessutom är vi ju i början på slutet av vår praktiktid och det har medförit en hel del jobb att sätta tänderna i. Vi ska bl.a. ordna en basketplan till byn, ta många intervjuer med byinvånare, få mer insyn i organisationernas arbete genom möten osv, samt ordna en läroverkstad. Så det är fullt upp ända fram till ledigheten i december och sedan åker jag ju till Svedala. Väl hemma ska jag förmodligen få besök av en vän från Frankrike i två veckor, det kommer bli kul. Sen börjar skolan igen.

Pay, Anton.
Ps, jag vet, inga bilder - kasst!

Vi; Stina, Filip och jag deltog pa den Andinska skolan i Quito tillsammans med ett fyrtiotal andra ungdomar och aktivister fran framst Ecuador, men ocksa Colombia och Peru. Skolan liknade den regionala skolan i manga aspekter, dock var det en mycket lugnare stamning for att deltagarna var aldre. Vi studerade om dagarna och snackade emellanat, och det var sa otroligt att fa dela tiden och gemenskapen med dem. Alla deras storys kommer jag att for alltid bara med mig. De ar mina hjaltar.



Klimaxet pa skolan blev den 30 september, da den nationella polisen i Ecuador forsokte gora statskupp och fangslade presidenten Rafael Correa. Hela situationen var sa absurd, skolans alla ecuadorianer mobiliserades och vi som stannade kvar, foljde allt som hande genom TV. Extremt, folk dodades pa gatan och vi var oroliga for vara vanner. Men sa fick vi se dem sta pa den stora Plaza Santo Domingo i Gamla stan och skrika. Ett slagord hordes tydligt ur mangden:

"Que se necesita para ser policia? (Vad kravs for att vara polis?)
- Ser un hijo de puta de noche y dia!" (Vara en *** dag och natt!)

Tur nog, sa avslutades hela aktionen redan samma natt i och med att militaren brot sig in pa sjukhuset dar presidenten holls som gisslan och fritog honom. Vara vanner kom tillbaka nasta morgon och valkomnades med oppna armar. Sen satte skolan ater igang och vi forberedde oss infor CLOC kongressen som vi skulle hjalpa till pa i olika kommissioner; infrastruktur, sakerhet och mistica. Vi, praktikanter daremot fick uppgiften att sallskapa de tva indierna som behovde oversattning.


Sa, vi kom dit, reste upp talt och ordnade med alla faciliteter. Sedan borjade forst Ungdomsmotet, foljdes sen av Kvinnomotet for att sedan sjalva CLOC kongressen skulle borja, dar matsuveranitet och kontrakapitalism stod pa agendan. Folk fran hela kontinenten narvarade, uppemot 1000 personer var med och demonstrerade. Och pa kvallen arade presidenterna fran Ecuador och Bolivia oss med sin narvaro. Evo Morales holl ett lysande tal om att det ar vi som sociala rorelser som driver landet framat, att det ar politikernas storsta uppgift att lyssna och gora nagot at situationen. Sarskilt med tanke pa att klimatforandringen redan ar ett faktum.



Kongressen fortsatte och folk traffades, utbytte idéer och tankar och natverkade. Det kandes lite som att vara pa en festival, da vi allesammans bodde i talt utomhus och det vareviga natt holls i kulturella aftonar, dar vi som svenskar ocksa fick upptrada, vi presenterade bl.a. en gammal Vreeswijk klassiker Somliga gar med trasiga skor. Det var spannande att se alla andras upptradanden, fran regnskogen till bergen till Karibien.
En schysst kongress, och lite senare ska jag dela med mig av det de kom fram till.



Sa togs det farval, vi skiljdes fran vara kara vanner fran skolan och var och en akte till sitt. For min egen del for jag till Coca for att fortsatta praktiken i regnskogen med FEPIO och FOCAO. Inne pa min fjarde dag nu, och haller langsamt pa att vanja mig vid den gassande varmen som ar har vid lunchtid. Forsta dagen kande jag mig som en smaltande snogubbe som sakta holl pa att ga under. En rodprickig snogubbe, for alla myggbett. Men oj sa vackert det ar har, med alla dessa olika grona fargerna, de rika floderna... vi akte haromdagen ut pa landet for att dela ut fiskyngel till bonderna pa landet sa att de ska kunna forbattra sin ekonomiska situation, det ar namligen mycket svart for dem for att priserna pa jordbruksprodukterna ar sa laga att de inte odlar mer an till den lokala konsumtionen. Istallet overger manga jordbruket, det kommer till och med langvaga ifran for att sla sig ner har for att jobba pa oljebolagen. Det ar sa mycket mer pengar i rorelse an vad det ar i bergen. Har tjanar de dubbelt, dvs. en 400 dollar per manad, och dessutom far de en bonus pa dryga 30 000 dollar per ar. Men utvecklingen har gatt i rasande fart, 1952 upptackte man oljan har, sa de har haft en 60 ar pa sig att bygga upp staden Coca. Staden som Fransisco de Orellana kom till for att vila, i tron om att han inte skulle traffa nagra som helst tribes. Men det gjorde han. Och de visste att navigera pa floderna for annars skulle de aldrig ha kunnat bosatta sig i Coca.


Jag bor hos FEPIO presidentens familjehem, en familj pa 10 syskon och deras respektive. Jag blandar fortfarande ihop deras namn. Men de ar alla valdigt rara och omhandertagande, sa jag trivs som fisken i floden.

- Li

När du köper något ätbart hemma i Sverige är det ditt, för dig att konsumera, utan att någon annan lägger sig i. I Ecuador är det inte riktigt så, åtminstone inte här på den andinska landsbygden. När en köper ett bröd, kakor, en påse chips, en öl eller godis bjuder en alltid på de bekanta i den närmsta omgivningen så att alla får lika mycket. Om en inte gör det känns det som att en får skumma blickar på sig som säger "Vet hon inte att här dela en med sig?". Så det har jag och Anton fått lära oss här - att dela med oss oavsett vad. Även om du är hur hungrig som helst måste du ge halva brödet till han som sitter i sätet bredvid på bussen, eller om du är helt torr i munnen av törst måste du bjuda alla runt bordet på vars ett glas innan du själv kan ta för dig. Ibland tar vår svenska mentalitet över och en köper ibland lite i smyg och hoppas att ingen ser. Men det är helt klart en fing grej, att dela med sig, som vi borde ta med oss till Sverige och få svenskar att bli mer generösa. Hemma i Sverige kostar dock en påse chips ungefär 15 gånger så mycket mer än här.

Jag hade en härlig två veckors semester i Ecuador. Första veckan var jätteäventyrlig, för jag stötte ihop med ett par amerikaner som letade efter ekologiska gårdar. Tyvärr blev vi besvikna var gång, mycket p.g.a. kommunikationen fungerar lite sådär halvdant här. Så vi gav upp sökandet och hikade i Baños, njöt av utsiken av vackra vattenfall, vulkaner och varma källor. Det är så otroligt att en kan komma till en helt annan miljö, endast 4-5 timmar från Quito.

Därefter hann jag även med att mjölka tillsammans med Amelie i bergen och åka motorcykel med Agne. Det var så fint i Cayambe – och det bästa var att jag sen fann det perfekta stället för att avsluta semestern på; en ekoturism. Jag hade precis aterigen börjat fundera på vad Sumak Kawsay (bra levande) betyder i praktiken då jag av en lycklig slump fann denna ekoturism som utgors 17 familjer. De hade byggt upp hela projektet alldeles själva och tar idag emot en hel del turister som vill bo, äta och delta i byns aktiviteter. Jag däremot, strövade runt, fick en naturmedicinslektion och bara njöt av den minst sagt fräscha platsen, med så grymt fina och enkla människor.

Tyvarr har jag inga bilder fran denna resa annat an de jag for alltid kommer att bara med mig <3
Men daremot skulle jag kunna tipsa om deras hemsida: www.sclemente.com

Li

Under augusti månad deltog jag och Micke på den Regionala ledarskolan i Loja, södra Ecuador. Vi höll på att dö av ren utmattning och trötthet.

Ett fyrtiotal ungdomar i åldrarna 14 och uppåt (de flesta var 17 år gamla) samlades för att studera teman såsom matsuveränitet, genus, migration, retorik, den latinamerikanska bonde- och kamphistorian och miljö.

Vareviga dag steg vi upp strax innan fem (fortfarande mörkt och väldigt, väldigt kallt ute) för att formera oss i leden och skrika slagord, för att sedan sätta igång med gympan. Därefter serverades frukost, och innan lektionerna började höll alltid en grupp i Mistican.

En Mistica har vi fått förklarade som ett mysterium. Det är nämligen upp till var och en att tolka det gömda budskapet, eller hemligheten i hela ritualen. Oftast när vi kom in i rummet, hade gruppen redan förberett lokalen genom att utse en plats i rummet, där de använt sig av frön, ljus, blommor, frukter, flaggor etc. för att referera till ett tema. Sedan gjorde de entré, skrek slagord, spelade musik, sjöng eller helt tysta gjorde en mini-teater. Detta görs för en rad anledningar, som att ge kämparglädje, kontakta Moder Jord, eller stanna upp och påminnas vart en befinner sig.

Hela konceptet med skolan, var utom att utbyta kunskaper och erfarenheter, att även involveras i den kollektiva och demokratiska processen i skolan. Förutom att vi delades in i sex arbetsgrupper, för att studera i dessa och presentera våra gruppuppgifter, tilldelades var och en i gruppen en specifik roll. Jag hamnade i hälso-gruppen, medan Micke blev ansvarig för mistica. De övriga rollerna var: ordförande, sekreterare, städ & infrastruktur, disciplin och sport.

Det hölls lektioner hela dagen till kvällen, då vi innan middagen alltid hade en rekreationstimme innan vi började igen. De flesta dagarna höll vi igång ända till klockan elva på natten. Som ansvarig för hälsan i kollektivet höll jag på att bli galen på de långa dagarna och den stressade stämningen på skolan, för ungdomarna blev snabbt dåliga och hade ont i huvudet, fick förkylningar osv.

Det var sannerligen en upplevelse och en bra erfarenhet. Trots att jag många gånger fördömde det hela kom jag tillslut därifrån lycklig och peppad till 1000 efter att ha sett hur mycket de kämpar här för en förändring.

Li

Nu är CLOC-kongressen avslutad. Här kommer en video från marschen den första dagen och en video från kvällen då Rafael Correa och Evo Morales närvarade, så kommer förhoppningsvis fler rapporter senare.

Läget i Quito har lugnat ner sig nu verkar det som. Jag har själv inte märkt något av statskuppsförsöket mer än på teve och radio, så jag vet inte exakt vad som händer i Quito. Det jag har hört är att över 70 personer skadats och flera polismän dödats, chefen för poliskåren har avgått, att det misstänks att högern i landet, med förre korrupte presidenten Lucio Gutierrez i spetsen, hade manipulerat polisen till kuppförsöket, att president Correa nu sitter med andra sydamerikanska ledare och försöker lösa situationen, och att många av de poliser som deltog i de våldsamma demonstrationerna är nu åtalade och ställda inför rätta. Detta eftersom de brytit mot grundlagen där det står att deras uppgift är att skydda medborgarna och upprätthålla en trygghet i samhället, vilket en inte riktigt kan säga att de gjorde under det våldsamma statskuppsförsöket. Samtidigt är det många som inte tycker att president Correa heller rättar sig efter grundlagen när han ändrar saker hit och dit hela tiden. Dessutom togs alla TV-sändningar över av staten under de kritiska dagarna och de hade alla makt över vilken information som skulle nås ut till folket.

30/9 – 2010

Under den sjätte dagen på skola Andina nås vi av nyheterna: Polisstyrkorna i landet gör uppror mot president Rafael Correa, som redan hålls som gisslan på polissjukhuset. En statskupp är i farten.

 Hela situationen är absurd.

Givetvis ska de kamrater från Ecuador som deltar på skolan mobiliseras till försvar för sina rättigheter! Allting går väldigt fort. Vi gör en brainstorming om vad som kan behövas, och hela situationen uppenbarar sig med en sådan absurditet.

 Det är som att vara tillbaka till COP15 i Köpenhamn förra året, då vi planerade inför civilolydnadsaktionen Reclaim the Streets, då vi snackade strategiplaner för att allt skulle gå mycket lugnt och fredligt till.

Men så kommer faktumet: Detta är Ecuador, med en väldigt korrupt polis och som det ryktas hejas på av USA, som i sin tur alltid betraktat den Latinamerikanska kontinenten som sin bakgård sedan deklareringen av Monroedoktrinen. De har som mål att försvaga de vänstervridna regeringarna i Latinamerika. Med vapen, tårgas, batonger och en annan mentalitet, kan vad som helst hända i detta land. En civil har avlidit, flera ar skadade.

På Live-TV syns en massa folk (uppskattningsvis 25 000!) som står samlade på Plaza Grande, demonstrerandes för försvaret av demokratin. Vi ser ett hav av färger och hör folket skrika slagord, det ser lugnt och bra ut.

Som utlänningar stannar vi kvar i skolbyggnaden en bra bit från Quitos centrum, tillsammans med colombianerna samt peruanerna, för att inte kidnappas. Hörde nyss från nyheterna att flera försökt åka härifrån men att de inte kunnat p.g.a. nedstängningen av all slags trafik i landet. Allt känns så otroligt.



Breven gar nu ut med detta meddelande:

Den Andinska bondefolkrörelseskolan med deltagare från Ecuador, Colombia, Peru och Sverige, ledd av CLOC Latinamerikas bondeorganisationers koordinering meddelar:
 
Till alla bonde-, folkrörelse-, sociala-, och kooperativa organisationer som fördömer dagens händelse i Ecuador. Det följande sker: den nationella polisen gör ett försök till statskupp mot folkets intressen, den politiska konstitutionen samt den institutionaliserade demokratin genom kidnappningen av president Rafael Correa, som nu hålls i förvar på polissjukhuset i Quito.
 
Således har nu skolan mobiliserat med objektivet att stötta den nationella regeringen för att visa på det folkliga motståndet och kampen.




Li