Kampen. Världen.

Hej vänner, det här är Anton som pratar.

Snart kommer det att vara folkräkning här i Ecuador, eller den pågår egentligen redan. Det är staten med pipi Correa i ledningen som organiserar. Syftet? Bl.a. att få veta hur stora dela av befolkningen som tillhör landets olika folkgrupper och nationaliteter.
Några exempel på de 14 olika nationaliteter som finns här är:
Kichwaindian, Montubio(kustcentrerad kultur), Afroecuatorian(ättling till de brutalt importerade slavarna), eller mestis(ungefär blandning).
Hehe hata mig inte för detta, men jag är inte helsäker på vilka de olika nationaliteterna är så jag kan ha misstagit mig på någon definition.

---

I alla fall,
här i området informerar Ecuarunari, en organisation som kämpar för de bergliga ursprungsfolkens rättigheter i Ecuador, om vikten att vara stolt över sitt ursprung och sin kultur, hur viktigt det är att fylla i sin nationalitet och folktillhörighet rätt när de snobbiga tjänstemännen kommer springandes med sina viktiga formulär.
Detta tycker jag är kanon, för annars är det risk för att den gamla historien från de andra folkräkningarna upprepar sig - På grund av skam identifierar sig folk som mestiser. Detta beror i sin tur på all den diskriminering och rasism som en får genomleva här i landet som "indian", för att inte tala om den svarta befolkningen och även som montubio.
Som på så många platser i världen(kanske alla?), inklusive i Sverige, är den vite mannen idealet, därefter kvinnan, och allt annat ses ner på, kanske undermedvetet, i ett strukturellt trappstegssystem med mestisen på andra plats i rangordningen.
Informationsarbetet från organisationerna är nog till STOR hjälp för att folk ska våga erkänna och stå för vad de är, vilken kultur de vuxit upp med. Jag hörde en gång en man säga att emellan två folkräkningar hade antalet ursprungsfolk fördubblats i landet, och som han sa, det kan inte bara förklaras med att de förökar sig snabbt...

---

Jag tycker det är suveränt att de informerar, utbildar om folkräkningen, för någon utbildning från staten verkar de inte få. Jag märkte att flickan i familjen där jag bor var hemma en hel vecka från skolan, så jag frågade henne varför. Hon svarade att de som bor i stan höll på med en kortkurs i hur folkräkningen skulle funka, som staten fixat alltså. Då jag frågade henne om varför inte hon var med sa hon att de som inte bor i staden fick vara hemma istället. Var bor majoriteten av Ecuadors ursprungsfolk? Just det, på landet. Det verkar nästan som en strategi från herr big boss för att osynliggöra och underförbereda just denna grupp på det som komma skall.

---

Det är alltså bra att Ecuarunari informerar, dock tycker jag att något saknas, förmodligen för att jag inte kunnat se så mycket av organisationerns arbete, men jag skulle önska en djupare förklaring om varför det är viktigt att stå upp för sin kultur.
Som jag ser det så är det för att samhällsnormen, mestisen, genom presidenten och hans regering inte ska kunna avfärda de olika folkens krav på rättvisa som tjat och gnäll från "några få bråkiga indianer", som de så lätt gjort förr med stöd från tidigare, opålitliga räkningar. För att stärka rörelsen behöver folk se att de är en stor del av samhället, med en stor check att ta ut i skuldbanken från den västerländska förtrycks- och koloniseringskulturen. Tyvärr har jag dessutom inte hört en enda gång att det är viktigt att vara stolt över sin kultur -FÖR ATT- den i det här fallet till exempel, Kayambi-Kichwa, har något oerhört värdefullt att erbjuda hela världen. Den förespråkar ju harmoni, samhörighet och enighet i mångfald istället för tillväxt, individualism och ett folks överlägsenhet över alla andra människor, för att inte tala om moder jord.
Det skulle vara fint att höra att alla kulturer är lika värda, inte att den "civiliserade europeen" är bäst, som vi programmeras att tycka och tro sen barnsben, lika mycket här som hemma i Sverige.
Förmodligen görs detta redan utan att jag vet om det, och förhoppningsvis tänker mycket folk redan så, men det vore fint ifall detta meddelandet kunde nå ut till ännu fler.
Det tror jag skulle ge ännu bättre resultat.

Ha det fint, Anton

Utvärdering  - Anton Larsson 24/10/2010 San Pablo Urku, Cayambe, Ecuador.

Jag har försökt utvärdera en del av min praktiktid här i Ecuador, men det är svårt med så mycket som hänt i och runt mig, fast jag tycker ändå det blev rätt bra och överskådligt. Helhetetskänslan av projektet är otrolig. Jag är enormt tacksam och på samma gång lite vemodig. Här är det i alla fall, jag ställde mig 7 frågor som jag sedan försökt svara mer eller mindre i denna flytande känslo- och tankeskrift.

Frågorna:

• Vad har jag lärt mig?
• Vad har jag varit med om?
• Vad har jag lagt märke till?
• Vad har varit shockerande?
• Vad har jag kunnat göra bättre?
• Vad har varit bra/dåligt?
• Vad ska jag göra nu?

Jag har lärt mig mycket. Lite om jordbruk men tyvärr varken ekologiskt eller kompletterande. Dock har jag fått upp ögonen för hur möjligt det är, att så och sedan lära sig under processen, med andra jordbrukare och böcker. Men, som sagt är jordbruket jag sett här inte det jag vill praktisera, monokultur med konstgödsel och besprutning.

Jag har varit med om en hel del, dels kulturella saker som andlig tvättning av personer, och dels mer politiska saker så som CLOCkongressen. Kongressen var häftig, den gav mycket inspiration och väckte på nytt en hunger för politisk och vardaglig kamp för förändring som trots att den varit närvarande i SPU har varit väldigt sömnig. Det var spännande att se alla systrar och bröder och höra alla de olika historierna och vittnesmålen från intervjuerna vi gjorde. Dock missade jag mycket av det egentliga syftet med kongressen  på grund av översättningsjobb och egna möten med klassen, det gjorde att jag hörde väldigt lite av debatterna och slutsatserna för hur det ska jobbas vidare mot imperialismen och kapitalismens utsugning av kontinentens och världens folk. Trots det var det lärorikt att se hur kongressen var organiserad och det fick mig att tänka på hur vi själva kan jobba med Mativalen.

Jag har lagt märke till en del småsaker här. Det tycker jag är viktigt i och med att det får mig att tänka, synliggör normer som regerar i Sverige som jag då kan omvärdera. För att nämna några så verkar det finnas väldigt få rökare här – undrar varför? Här är också festligheter viktigare, de ska vara väl förberedda och genomförs med stor glädje och stort engagemang. Kanske firas det för att visa tacksamhet för det som världen gett oss, men samtidigt förmodligen också för att samla energi för att kämpa och få ett avbrott från den svårare vardagen.

Machismen, mansdominansen, är mer utbredd här. Men samtidigt är kvinnorna tuffare, de klarar allt, utan hjälp från någon. Ojämlikheten är annorlunda, mannen pratar mer, tar för sig mer i sociala sammanhang, får de viktiga posterna i organisationerna och så vidare. Men, kvinnorna är verkligen inte svaga, de jobbar, hårdare än männen, utan att klaga och med lite vila. Medans mannen jobbar utanför byn sköter kvinnorna odling, barn, hushåll och många gånger fler livsviktiga sysslor,  ofta med ett barn på ryggen eller i magen. Synd bara att det väldigt sällan värdesätts. I Sverige pratas det mer om socialt osynliggörande, orättvisa löner osv, men myten att alla kvinnor jämfört med män är fysiskt underlägsna och oförmögna är långt mer utbredd.

Jag har gått in mig mycket djupt i kultur och samhälle här. Det känns både bra och dåligt. Bra i och med att jag kunnat förstå mycket, och det känns som om jag lämnar ett fint, åtminstone inte destruktivt avtryck – som om jag kan bli en liten, liten bro emellan dessa två verkligheter, Sverige och Ecuador. MEN, det känns jobbigt nu när jag börjar inse att jag inte är härifrån, att  jag måste åka snart och att möjligheterna och andra än turistiska anledningar att återvända är få. Som en liten människa tror jag att det kommer göra hemskt ont att åka och att jag kommer vilja tillbaka, kanske ett längre tag. Men som kämpevillig ungdom med brinnande lust för rättvisa och världsräddning ser jag inte logiken i att vara här då jag varken har kunskapen eller möjligheten för att göra mig nyttig här som i Sverige. Detta går över, men jag är rädd. Dessutom vet jag inte hur jag kommer att reagera vid hemkomsten till SD-Sverige, men som sagt vet jag att jag kommer att återanpassa mig, det är ingen fara.

Så – bra eller dåligt att vara djupt intrasslad? Jag väljer att se den bra sidan, detta är mer än en erfarenhet och en lärdom, det är ännu en del av mig som jag förmodligen alltid kommer att bära med mig i hjärta, tanke, beteende och i hela min person.

Nu. Nu har vi börjat jobba hårdare med Mativalen, dessutom är vi ju i början på slutet av vår praktiktid och det har medförit en hel del jobb att sätta tänderna i. Vi ska bl.a. ordna en basketplan till byn, ta många intervjuer med byinvånare, få mer insyn i organisationernas arbete genom möten osv, samt ordna en läroverkstad. Så det är fullt upp ända fram till ledigheten i december och sedan åker jag ju till Svedala. Väl hemma ska jag förmodligen få besök av en vän från Frankrike i två veckor, det kommer bli kul. Sen börjar skolan igen.

Pay, Anton.
Ps, jag vet, inga bilder - kasst!

När du köper något ätbart hemma i Sverige är det ditt, för dig att konsumera, utan att någon annan lägger sig i. I Ecuador är det inte riktigt så, åtminstone inte här på den andinska landsbygden. När en köper ett bröd, kakor, en påse chips, en öl eller godis bjuder en alltid på de bekanta i den närmsta omgivningen så att alla får lika mycket. Om en inte gör det känns det som att en får skumma blickar på sig som säger "Vet hon inte att här dela en med sig?". Så det har jag och Anton fått lära oss här - att dela med oss oavsett vad. Även om du är hur hungrig som helst måste du ge halva brödet till han som sitter i sätet bredvid på bussen, eller om du är helt torr i munnen av törst måste du bjuda alla runt bordet på vars ett glas innan du själv kan ta för dig. Ibland tar vår svenska mentalitet över och en köper ibland lite i smyg och hoppas att ingen ser. Men det är helt klart en fing grej, att dela med sig, som vi borde ta med oss till Sverige och få svenskar att bli mer generösa. Hemma i Sverige kostar dock en påse chips ungefär 15 gånger så mycket mer än här.

Nu är CLOC-kongressen avslutad. Här kommer en video från marschen den första dagen och en video från kvällen då Rafael Correa och Evo Morales närvarade, så kommer förhoppningsvis fler rapporter senare.

Läget i Quito har lugnat ner sig nu verkar det som. Jag har själv inte märkt något av statskuppsförsöket mer än på teve och radio, så jag vet inte exakt vad som händer i Quito. Det jag har hört är att över 70 personer skadats och flera polismän dödats, chefen för poliskåren har avgått, att det misstänks att högern i landet, med förre korrupte presidenten Lucio Gutierrez i spetsen, hade manipulerat polisen till kuppförsöket, att president Correa nu sitter med andra sydamerikanska ledare och försöker lösa situationen, och att många av de poliser som deltog i de våldsamma demonstrationerna är nu åtalade och ställda inför rätta. Detta eftersom de brytit mot grundlagen där det står att deras uppgift är att skydda medborgarna och upprätthålla en trygghet i samhället, vilket en inte riktigt kan säga att de gjorde under det våldsamma statskuppsförsöket. Samtidigt är det många som inte tycker att president Correa heller rättar sig efter grundlagen när han ändrar saker hit och dit hela tiden. Dessutom togs alla TV-sändningar över av staten under de kritiska dagarna och de hade alla makt över vilken information som skulle nås ut till folket.

Jag är upprörd, jag hoppas på kaos och kanske nyval. Eller bara kaos. Nu är det viktigt för mig att prata med människor, jag får lära mig mycket om SUMAK KAWSAY - det fina livet, här. RESPEKT för naturen som vi är en DEL av, respekt för alla medmänniskor, meddjur, medliv. ALLT är liv. Det finns inget gott liv om inte ALLA delar det. Född i Sverige eller i Afghanistan, ingen skillnad. Det är viktigt att få prata med folk om det, bara sprida det lite i ett samhälle där "den andra sidan" äger allt och har absolut majoritet i åsikts"kriget"... /Anton

Den bokstavligt talat livsviktiga kampen om vattnet ar nagot av det mest aktuella i Ecuador just nu, framforallt for ursrpungsbefolkningen pa landet. Problemen ar bland annat att vattentrycket ar valdigt lagt (exempelvis for San Pablo Urku, dar Anton och jag bor, tillsammans med en annan comunidad, med totalt ca 4500 invanare, ar vattentrycket tre liter i sekunden), vissa har en lang bit att ga till narmsta kran, vattnet ar smutsigt och ibland forsvinner vattnet helt i nagra timmar, ibland dagar. Mycket av vattnet gar at till till exempel rosodlingar och andra exportvaror, istallet for att livnara det egna folket och de sma producenterna.

Den fjarde juni var Lina, Emma, Anton och jag med pa APDHs (Asamblea Permanente de Derechos Humanos) demonstration mot oljebolagen Texaco och Chevron. Vi stod pa mittrefugen pa en av Quitos storsta gator med bilder och texter pa plakat for att uppmarksamma och informera om fororeningen av naturen och krankningen av manskliga rattigheter som de har foretagen bidrar till i samband med sin oljeexploatering i Amazonas. De stora amerikanska oljebolagen kommer till Ecuador for att utvinna landets olja, utan att ta hansyn till manniskorna som bor pa platserna dar oljan finns, foser undan folket, struntar i om oljan lacker ut i floderna och darmed ocksa vattnet som folket dricker, badar sig i, tvattar klader i och lagar mat i.

Hej vänner!

Låt mig berätta lite om senaste tidens aktualiteter. Häromveckan for vi ju för att träffa våra kära kamrater i Manabi. Med surfning, bad och brännande hetta fick vi uppleva ett annat land i detta land. Dagarna gick åt till inspirerande planering och kvällarna till avslappnande strandhäng. Vi kom fram till en hel del spännande beslut angående efterarbetet, nu är det bara att tuta och köra, igång med jöbbet!

---

Sedan var det dags att återgå till verkligheten i San Pablo Urku, fast det var inte särskilt svårt. "Kamrat! Var har du varit?? Vi började sakna dig!" Såna kommentarer gör att en känner sig hemma. På tal om SPU, jag vill ta tillfället i akt att berätta lite om situationen som råder här. Såhär är det:
Comunidaden SPU samarbetar med ett företag som köper upp deras mjölk för att sedan sälja den vidare i pulverform, och detta samarbete har fungerat fint, allt har varit frid och fröjd hittills, men... Det har uppstått ett problem, företaget kan inte längre få mjölken såld och därmed kan inte tankbilen komma och hämta upp de 2000 liter mjölk som produceras här dagligen. Varför?
-Jo dels för att de utländska importörerna som tidigare handlade inte längre har behov av mer, men den största boven i dramat verkar vara en viss tupp som kallar sig president, och hans anhang. Innan köpte nämligen staten upp mjölken till ett program som delade ut skolfrukost till eleverna, Chevere! Men nu har det konveniet tagit slut och inte förnyats... President Rafael Correa har själv sagt att det är billigare att hämta mjölk från Colombia, ett regelrätt brott mot matsuveränitetens själva princip! Detta lämnar ju de inhemska mjölkbönderna utan ett rött öre samtidigt som deras utmärkta mjölk lämnas att surna i de små kylrummen. Det här är inte några rika haciendaägare vi talar om heller, utan det är señora Alba, vars livs investering är hennes tre kära kossor. Herr högsta hönset, vad hände egentligen med den "medborgerliga revolutionen"? Sätter du några sparade cent - i folkets namn - över själva folket? Vem ska du hjälpa med stålarna om du bara genom att tjäna dem bokstavligt talat sätter dina väljare i koskiten? Enligt mig är detta ett bakvänt sätt, och det luktar nyliberalt av denna s.k. socialist.
Menmen, folket här är allt utom rådlösa! För att slippa gråta över spilld mjölk görs yoghurt och ost på löpande band, och även om den lösningen inte kan vara för alltid hålls nästan dagligen möten där andra möjligheter diskuteras, imponerande.


Drick inte min mjölk!

---

Under tiden är det valdax hemma i Svedala, och vi har redan lagt vår röst på konsultatet i Quito. Jag råder alla läsare att göra detsamma, det känns viktigt just nu, och åtminstone jag hoppas på en rödgrön regering. En annan runda blått kan avväpna den sista lite droppe socialism som fortfarande finns kvar i vårt fina falukorvsland. Och justja, häromdagen gav jag och Amelie en taller här, det gick kanon! Tack min vän, vi är ett bra team.
Över och ut, Antoni.

Har far ni se lite mer hur det gar till nar solen firas i Anderna - Inti Raymi.

---

Amelie

Mote i Machachi.


Planering av utplacering av grupper for att inta haciendan.


Fore detta ECUARUNARI-ledaren Vicenta Chuma holl ett inspirerande tal.

Igar var Anton och jag i Machachi, strax soder om Quito, pa ett mote med byinvanarna som kampar mot en agare av en hacienda (storgods) pa over 900 hektar mark. Arbetarna pa haciendan och folket i byn vill att agaren ska lamna ifran sig marken till folket sa att marken ska tillhora dom sjalva brukar den. Pa motet befann sig bland annat den forra ECUARUNARI-ledaren Vicenta Chuma for att inspirera deltagarna pa motet i kampen om jorden - en kamp om overlevnad for bonderna har. Byn har, efter manga forhandlingar, nu fatt stod fran regeringen och marken borde nu vara deras, men agaren vagrar fortfarande lamna den ifran sig. Darfor organiserar sig nu byn for att inta haciendan med sex grupper á 45 personer som ska sprida ut sig utmed haciendans granser under tre dagar for att ha kontroll, bland annat over vilka som gar in och ut ur omradet. Under motet talade flera av byns ledare och uppmanade folket att inte vara radda i kampen, att de maste genomfora det har om de vill ha marken, som ju borde tillhora dom sjalva. Det ropades slagord som "¡Viva la organización!" (Leve organisationen!), "¡Estamos listos para irnos a la lucha!" (Vi ar redo for att ga in i kampen!) och "¡Vamos fuerte en la lucha!" (Lat oss ga in starka i kampen!) och det ropades "¡Viva!" och appladerades starkt. Tidigt imorgon bitti, onsdag, ska grupperna inta sina postitioner runt haciendan for att invanta resultat av den 20-ariga kampen...

---

Amelie

 

Vi rör på oss, vi drar! Svårt att sitta still? Det har blivit en hel del springande och farande på sista tiden, tur att vi gillar att åka buss...

• En tvådagars studieresa till Colombia
• Inspirerande läroverkstäder om alternativa, gemensamma levnadsformer av och med Kawsay
• Dagstripper till Ibarra
• Vallfärdande till alla närliggande byars fina festligheter

Det och så klart det vanliga flängandet till Cayambe och Quito. Vi bevittnade påskrivningen av ett konvenie där staten lovar att finansiera traktens alla livsnödvändiga bevattningsprojekt, frukten av många års kamp. Vi såg en massa ungdomar ta studenten, vi var med när internationella ursprungsfolksdagen firades i Quito - Fenocin, Feine och Conaie alla tillsammans. Ja huvaligen, fart och fläkt - men än tål vi litt till!
Och justja, det är inte precis så att vi har varit inaktiva på hemmaplan; studentfest hit, fjällvandring dit(el paramo), utvärdering och planeringsmöte här, stor byasamblea där -alla byns familjeöverhuvuden representerade i en låångvarigt möte, förutom de vanliga dagliga aktiviteterna såklart.
I mitt hem anordnades boda häromveckan. Det är vad jag kallar fest! "mami" tog sin universitetstitel och ett slags dekorerat täcke skulle ges bort som del av festligheterna i grannbyn La Chimba. Chuta, i en hel vecka lagades det mat - majs, potatis, chicha och chochos i mängder. Mamma gris slaktades och lerugnsgrillades hel. Pappa får fick stryka med för att bli till soppa. På själva festdagen kom det grannar, släkt och vänner som efter en vacker inlednings- och tackceremoni alla fick så mycket mat de kunde äta och därmed ta med en överfull plastpåse hem till senare. På det delades den lokala favoriten, chochos, ut tillsammans med delikat hemlagat bröd, bakat på eget nyskördat vete.
När alla ätit sig mätta gjorde vi oss iordning, stämde gitarrer och värmde upp röster, för att sedan bege oss, sjungandes och dansandes till La Chimba där vi kastade runt karameller och apelsiner till de flockande åskådarnas ivriga glädje. Det fina specialtäcket lämnades in och dansen fortsatte medans byvärdarna bjöd på mat, dryck och energisk orkestermusik in på långa natten. En modell att anamma i Sverige?


la pipa, solbränd?


inledningsceremoni till festen hemma.

baila Aruchico!

PS. Under veckorna som gått har även min bror gift sig i Sverige! Jag saknar dig, snart ses vi då ska jag fira dig! DS.

Video fran nar vi dansade fran San Pablo Urku till La Chimba, for att fira
Inti Raymi - fest for solen.


Sahar dansas det, runt i en ring i takt till musiken, i timmar, medan nagon
eller nagra utses att vara drinkutdelare.

I juni, juli och augusti ar det stora festligheter i den andinska regionen - Inti Raymi, som pa kichwa betyder fest for solen. Har kommer nagra bilder fran de tillfallen Anton och jag har deltagit.

Dansandes pavag fran San Pablo Urku till grann-comunidaden La Chimba.

Man med diabluma-mask, som har ett ansikte framtill och ett baktill - en symbolik fran den andinska kosmovisionen for att visa att datiden och framtiden har ett starkt samband med varandra, i Puntiachil, Cayambe.


En dansar, sjunger och spelar musik hela dagen, alternativt natten, och forflyttar sig genom att dansa i en cirkel, vilket ocksa har en viktig symbolism i den andinska kosmovisionen - det cirkulara. Har i San Pablo Urku. Det dansas fran hus till hus och dansgrupperna bjuder pa underhallning i folks vardagsrum dar det bjus pa mat och den traditionella drycken chicha.

---

Amelie

For ungefar tva veckor sedan hade ALBA, som ar alliansen for progressiva presidenter och alternativ utveckling i Amerika dar bland annat Ecuador ar medlem, ett mote i Otavalo i norra Ecuador. Bland annat deltog Venzuelas president Hugo Chavez, Bolivias president Evo Morales och Ecuadors president Rafael Correa for att utforma en deklaration med inslag som starker de manskliga rattigheterna och respekten for miljon. Efter motet kunde man i landets storsta tidning El Comercio lasa Evo Morales citat: "kapitalismens undergång är mänskligheten och naturens räddning", vilket, tillsammans med motets resultat, skulle gora ursprungsfolksrorelserna nojda. Dessa var dock inte ens inbjudna att delta i motet, vilket ledde till stora protester och demonstrationer under helgen som motet holls. Dessutom anklagar CONAIE, som ar Ecuadors storsta ursprungsfolksorganisation, Rafael Correa for att inte alls utova den socialism han pastar sig gora, utan istallet se mer till vinstintressen inom olje- och gruvindustrin. Bland demonstranterna befann sig en shaman fran Amazonasregionen med en orm, som ar en stark symbol for bade regnskogen och anderna. Ormen skramde polishastarna som var dar for att hindra demonstranterna att komma in i byggnaden dar motet holls, vilket ledde till ett smarre kaos och ett missforstand om att demonstranterna var mer valdsamma an vad de faktiskt var. En polisanmalan har gjorts dar man kallar ursprungsfolksrorelsen for terrorister. Det hela kan i varsta fall leda till att ursprungsfolksrorelsen for det svarare att fa fram sina krav om sina rattigheter hos de hogre instanserna.

Las mer har.

---

Amelie

Fredag den 11 juni - Amelie och jag kommer fram i San Pablo Urku; byn, samhället, ja helt enkelt stället där det händer. Vi slungas in i Kawsays föreläsningar på storgodset och får vara med om bl.a. Pacha-manka redan första dan, hejudamej, jag är redan yr!
Helgen går och vi gör oss hemmastadda i våra nya familjer. Jag har hamnat hos Laura och Fernando, två vänliga själar som precis som resten av byn ger generöst utan en tanke på återgäldning. Stadiet av nytt, allt är nytt, nytt nytt; två nya busiga lillbrorsor, 1 ny självständig "lill"syrra, nytt hus, nya arbetsuppgifter, ny mat, ny kultur, ny fest... ja just ja, det är Inti Raymi-månad, vilket betyder att det festas oupphörligt ända fram till juli!
Sjungandes och dansandes, männen iklädda getbyxor och diabluma-mask, kvinnorna sinna vackra traditionella kjolar och blusar, allt toppat med en farfarshatt. I ring dansar vi, timmar i sträck, jajemen det här är uthålliga mänskor måtro, och energin hålls uppe av de få som går omkring och delar ut chichan, den stärkande drycken som alla dricker av ur ett och samma glas. Vi spelar coplas natten igenom, det är den medryckande musiken där det sjungs från själen med hjärtskärande toner:

"Bailando, bailando - Cantando cantando

Asi llegaremos adonde queremos."

Sannerligen, sjungandes och dansandes, det är så vi ska komma fram -fram till dit vi vill.

---

I alla fall, nytt var det. Stiga upp tidigt för att mjölka kossor och bära 20 liter mjölk på ryggen i en sjal, äta en rejäl frukost, vidare till dagens aktivitet - det kan vara allt från att hjälpa till att vaccinera alla byns kor, göra ost, jobba på plantskola eller bygga hus. Varierat värre.
Sedan är det dags för mat, kanske en lunch i Olmedo med soppa, varmrätt och en smarrig juice för överkomliga 1,5$, eller så bär det av hemåt för att njuta av äkta mat från bygden, ofta lagad över öppen eld. Med egna råvaror lagas bl.a. mote, coladas, humitas och mycket soppor. De egna råvarorna jag pratade om, sådda och skördade av familjen själv - Majs, potäter, lök, mjölk, chochos, avas, vete, havre... listan är lång. Mums.
Efter maten hänger jag kanske lite med familjen - kanske spela kort med busungarna, mjölkning igen. Det finns alltid något att göra, ingen tristess råder här icke. Vid åtta är det nattadags, då brukar en vara rätt slut, och familjen som går upp vid 4-5 brukar också knyta sig såhär dags. Ibland får jag sova, men jag försöker tappert hänga med upp tidigt så ofta jag kan, även om det ibland är svårt för en van sjusovare.

---

När vi har en ledig dag kanske vi hjälper familjen med någon vardagssyssla såsom sådd eller skörd, eller så tar vi den "extrema" bussen in till stan Cayambe för att handla eller nåt. Det har också hänt att vi flytt till Quito för att vara med om en jubileumsceremoni för ursprungsfolksrörelsens 20 år av organisering, eller min första Pride-festival, men oftast är det vilodag som gäller.

---

Månaden hittills i S.P.U har alltså vart fullpackad med njutning och även kanske lite sjukdom men helt klart väger det över åt det bra hållet med några ton. Jag är lycklig och nöjd med alla de vackra ting jag har fått sett och uppleva tillsammans med min fina kompanjon Amelie, så mycket att det inte går att skriva varken upp eller ner på någon blogg, och jag kan bara konstatera att detta bara är början. Det spritter i kroppen vid tanken av fem månaders härligheter till här i goa, goa San Pablo Urku, där gammal tradition hålls vid liv och uttrycks med glädje och stolthet. Dit har vi släppts in, med värme och utan frågetecken, deras värld, den som egentligen inte är ett dugg ny, men oj så vacker.

---

Amelie