Dolores Cacuango
En hjaltinna: analfabet som anda var sa klok och som hade manga idéer - och som gjorde nagot av dem. Som att bygga en skola.
Dessa ord tillagnas Agne :)
Mamá Dulu; palabras.
No importa en que idioma sean dichas, las palabras nos permiten darnos a conocer, conocer al otro, contar el mundo. Según el idioma en que las pronunciemos, hablarán a través de nosotros de la identidad de nuestro pueblo. Depende de cómo se las utilicé, pueden ser un elemento de dominación, pero también de liberación.
Mamá Dulu om ord.
Det spelar ingen roll vilket språk det är som talas, orden tillåter oss att fa reda pa saker, lara känna den andra, berätta om världen. Genom det talande spraket berattar vi om var identitet för vårt folk. Beroende pa hur du anvander dem, kan de bli ett instrument for domination, men ocksa for befrielse.
Nagra sjuka tankar om politik
Efter att ha lidit en vecka har jag antligen rensat ut det mesta av allt skit jag tydligen bar inombords. Verkligheten far en ibland att forskrackt rygga tillbaka, onska sig nagon annanstans - langt bort harifran.
Tarmarna kryllade av bakterier. Togs in pa akuten. De gav mig ett tiotals dropp, antibiotika och nat for tarmarna ocksa medan de anda holl pa. Varsta av allt var att de gav mig endast kottbuljong till "mat" och da jag sag mig sjalv i spegeln kom jag endast att tanka pa ett valdigt uppsvallt spoke.
Men jag frisknade till, tack doktorn, tack fangelsesjukhus - det trodde jag aldrig.
MEN nu vill jag tillbaka till Coca.
For jag ar sa fruktansvart arg.
Arg pa hela den absurda situationen.
Anledningen ar enkel.
Coca ar en stor stad, som vaxt till sig pa nagra ar, tack vare oljan. Folk flyttar dit fran alla mojliga hall. De som inte far jobb inom oljebranschen utbildar sig till militarer for att skydda det svarta guldet som flyter likt venerna i en manniskokropp. Naja, kanske inte riktigt... for att komma at oljan maste du borra 12 km. Det dar, var en parentes, nan annan dag aterkommer jag om hur oljeproduktionen gar till... De som inte blir militarer kan istallet bli poliser, for det behovs det ocksa gott om nar det ar sa mycket cash som cirkulerar.
Det ar dyrare i Coca.
Folk lyssnar pa mycket vasterlandskt pop.
Men de gar forsiktigt pa gatan, halsar knappt pa grannen.
I vissa fall liknar Coca Sverige.
Och a den andra sidan finns det barn som vaxer upp utan sina foraldrar i staden for att de ska kunna fa ga i skolan pa formiddagarna. Manga alldeles ensamma. Manga som lagger sig hungriga for att de inte vet hur de ska laga mat. De ar 9+ gamla.
Deras foraldrar ar kvar ute pa landet, pa sin finca och sliter. De skickade ivag sina barn, for jordbruket ar domt att misslyckas. Den tiden ar forbi. Den gick i all hast. Det galler att hanga pa, inte slacka efter.
Anledningen stavas och uttalas kapitalism. En exploatering utan dess like, pa manniskor, djur och natur. Ett enda mal i sikte: att tjana pa det. Och det gor de, de snorvalparna i utlandet dar de tryggt pa hall dirigerar med guldpennan.
Den smapotatis som blir kvar sprider endast segreringen mellan det egna folket. Nu sa, ska ni lara er att konkurrera med er motstandare, glom att han en gang var din granne!
Det ar bara att beklaga, bast att lata sig slukas med i karusellen... eller?
NEJ.
Grundaren for FEPIO bestamde sig for att inte bara sta och titta pa. Han grundade skolan, for att atminstone ge barnen en chans till att finna nagot annat, lata dem fa upptacka mojligheternas varld. For att fa komma ifran hjarntvattningen maste en fa verktygen.
Frisknar till sa smatt.
- Li
den senaste manadens aventyr
Vi; Stina, Filip och jag deltog pa den Andinska skolan i Quito tillsammans med ett fyrtiotal andra ungdomar och aktivister fran framst Ecuador, men ocksa Colombia och Peru. Skolan liknade den regionala skolan i manga aspekter, dock var det en mycket lugnare stamning for att deltagarna var aldre. Vi studerade om dagarna och snackade emellanat, och det var sa otroligt att fa dela tiden och gemenskapen med dem. Alla deras storys kommer jag att for alltid bara med mig. De ar mina hjaltar.
Klimaxet pa skolan blev den 30 september, da den nationella polisen i Ecuador forsokte gora statskupp och fangslade presidenten Rafael Correa. Hela situationen var sa absurd, skolans alla ecuadorianer mobiliserades och vi som stannade kvar, foljde allt som hande genom TV. Extremt, folk dodades pa gatan och vi var oroliga for vara vanner. Men sa fick vi se dem sta pa den stora Plaza Santo Domingo i Gamla stan och skrika. Ett slagord hordes tydligt ur mangden:
"Que se necesita para ser policia? (Vad kravs for att vara polis?)
- Ser un hijo de puta de noche y dia!" (Vara en *** dag och natt!)
Tur nog, sa avslutades hela aktionen redan samma natt i och med att militaren brot sig in pa sjukhuset dar presidenten holls som gisslan och fritog honom. Vara vanner kom tillbaka nasta morgon och valkomnades med oppna armar. Sen satte skolan ater igang och vi forberedde oss infor CLOC kongressen som vi skulle hjalpa till pa i olika kommissioner; infrastruktur, sakerhet och mistica. Vi, praktikanter daremot fick uppgiften att sallskapa de tva indierna som behovde oversattning.
Sa, vi kom dit, reste upp talt och ordnade med alla faciliteter. Sedan borjade forst Ungdomsmotet, foljdes sen av Kvinnomotet for att sedan sjalva CLOC kongressen skulle borja, dar matsuveranitet och kontrakapitalism stod pa agendan. Folk fran hela kontinenten narvarade, uppemot 1000 personer var med och demonstrerade. Och pa kvallen arade presidenterna fran Ecuador och Bolivia oss med sin narvaro. Evo Morales holl ett lysande tal om att det ar vi som sociala rorelser som driver landet framat, att det ar politikernas storsta uppgift att lyssna och gora nagot at situationen. Sarskilt med tanke pa att klimatforandringen redan ar ett faktum.
Kongressen fortsatte och folk traffades, utbytte idéer och tankar och natverkade. Det kandes lite som att vara pa en festival, da vi allesammans bodde i talt utomhus och det vareviga natt holls i kulturella aftonar, dar vi som svenskar ocksa fick upptrada, vi presenterade bl.a. en gammal Vreeswijk klassiker Somliga gar med trasiga skor. Det var spannande att se alla andras upptradanden, fran regnskogen till bergen till Karibien.
En schysst kongress, och lite senare ska jag dela med mig av det de kom fram till.
Sa togs det farval, vi skiljdes fran vara kara vanner fran skolan och var och en akte till sitt. For min egen del for jag till Coca for att fortsatta praktiken i regnskogen med FEPIO och FOCAO. Inne pa min fjarde dag nu, och haller langsamt pa att vanja mig vid den gassande varmen som ar har vid lunchtid. Forsta dagen kande jag mig som en smaltande snogubbe som sakta holl pa att ga under. En rodprickig snogubbe, for alla myggbett. Men oj sa vackert det ar har, med alla dessa olika grona fargerna, de rika floderna... vi akte haromdagen ut pa landet for att dela ut fiskyngel till bonderna pa landet sa att de ska kunna forbattra sin ekonomiska situation, det ar namligen mycket svart for dem for att priserna pa jordbruksprodukterna ar sa laga att de inte odlar mer an till den lokala konsumtionen. Istallet overger manga jordbruket, det kommer till och med langvaga ifran for att sla sig ner har for att jobba pa oljebolagen. Det ar sa mycket mer pengar i rorelse an vad det ar i bergen. Har tjanar de dubbelt, dvs. en 400 dollar per manad, och dessutom far de en bonus pa dryga 30 000 dollar per ar. Men utvecklingen har gatt i rasande fart, 1952 upptackte man oljan har, sa de har haft en 60 ar pa sig att bygga upp staden Coca. Staden som Fransisco de Orellana kom till for att vila, i tron om att han inte skulle traffa nagra som helst tribes. Men det gjorde han. Och de visste att navigera pa floderna for annars skulle de aldrig ha kunnat bosatta sig i Coca.
Jag bor hos FEPIO presidentens familjehem, en familj pa 10 syskon och deras respektive. Jag blandar fortfarande ihop deras namn. Men de ar alla valdigt rara och omhandertagande, sa jag trivs som fisken i floden.
- Li
Klimaxet pa skolan blev den 30 september, da den nationella polisen i Ecuador forsokte gora statskupp och fangslade presidenten Rafael Correa. Hela situationen var sa absurd, skolans alla ecuadorianer mobiliserades och vi som stannade kvar, foljde allt som hande genom TV. Extremt, folk dodades pa gatan och vi var oroliga for vara vanner. Men sa fick vi se dem sta pa den stora Plaza Santo Domingo i Gamla stan och skrika. Ett slagord hordes tydligt ur mangden:
"Que se necesita para ser policia? (Vad kravs for att vara polis?)
- Ser un hijo de puta de noche y dia!" (Vara en *** dag och natt!)
Tur nog, sa avslutades hela aktionen redan samma natt i och med att militaren brot sig in pa sjukhuset dar presidenten holls som gisslan och fritog honom. Vara vanner kom tillbaka nasta morgon och valkomnades med oppna armar. Sen satte skolan ater igang och vi forberedde oss infor CLOC kongressen som vi skulle hjalpa till pa i olika kommissioner; infrastruktur, sakerhet och mistica. Vi, praktikanter daremot fick uppgiften att sallskapa de tva indierna som behovde oversattning.
Sa, vi kom dit, reste upp talt och ordnade med alla faciliteter. Sedan borjade forst Ungdomsmotet, foljdes sen av Kvinnomotet for att sedan sjalva CLOC kongressen skulle borja, dar matsuveranitet och kontrakapitalism stod pa agendan. Folk fran hela kontinenten narvarade, uppemot 1000 personer var med och demonstrerade. Och pa kvallen arade presidenterna fran Ecuador och Bolivia oss med sin narvaro. Evo Morales holl ett lysande tal om att det ar vi som sociala rorelser som driver landet framat, att det ar politikernas storsta uppgift att lyssna och gora nagot at situationen. Sarskilt med tanke pa att klimatforandringen redan ar ett faktum.
Kongressen fortsatte och folk traffades, utbytte idéer och tankar och natverkade. Det kandes lite som att vara pa en festival, da vi allesammans bodde i talt utomhus och det vareviga natt holls i kulturella aftonar, dar vi som svenskar ocksa fick upptrada, vi presenterade bl.a. en gammal Vreeswijk klassiker Somliga gar med trasiga skor. Det var spannande att se alla andras upptradanden, fran regnskogen till bergen till Karibien.
En schysst kongress, och lite senare ska jag dela med mig av det de kom fram till.
Sa togs det farval, vi skiljdes fran vara kara vanner fran skolan och var och en akte till sitt. For min egen del for jag till Coca for att fortsatta praktiken i regnskogen med FEPIO och FOCAO. Inne pa min fjarde dag nu, och haller langsamt pa att vanja mig vid den gassande varmen som ar har vid lunchtid. Forsta dagen kande jag mig som en smaltande snogubbe som sakta holl pa att ga under. En rodprickig snogubbe, for alla myggbett. Men oj sa vackert det ar har, med alla dessa olika grona fargerna, de rika floderna... vi akte haromdagen ut pa landet for att dela ut fiskyngel till bonderna pa landet sa att de ska kunna forbattra sin ekonomiska situation, det ar namligen mycket svart for dem for att priserna pa jordbruksprodukterna ar sa laga att de inte odlar mer an till den lokala konsumtionen. Istallet overger manga jordbruket, det kommer till och med langvaga ifran for att sla sig ner har for att jobba pa oljebolagen. Det ar sa mycket mer pengar i rorelse an vad det ar i bergen. Har tjanar de dubbelt, dvs. en 400 dollar per manad, och dessutom far de en bonus pa dryga 30 000 dollar per ar. Men utvecklingen har gatt i rasande fart, 1952 upptackte man oljan har, sa de har haft en 60 ar pa sig att bygga upp staden Coca. Staden som Fransisco de Orellana kom till for att vila, i tron om att han inte skulle traffa nagra som helst tribes. Men det gjorde han. Och de visste att navigera pa floderna for annars skulle de aldrig ha kunnat bosatta sig i Coca.
Jag bor hos FEPIO presidentens familjehem, en familj pa 10 syskon och deras respektive. Jag blandar fortfarande ihop deras namn. Men de ar alla valdigt rara och omhandertagande, sa jag trivs som fisken i floden.
- Li
