CONAIEs president Marlon Santi talar.

I mandags akte Anton och jag tillsammans med Antons "mamma" Laura och min "bror" Sergio till parken El Arbolito i centrala Quito for att vara med pa CONAIEs arrengemang for att fira 20-arsjubileum av ursprungsfolkets resning och kamp i Ecuador. Narvarande fanns ursprungsfolk fran alla delar av landet, bland annat nagra som hade gatt i elva dagar fran Amazonas for att komma till Quito. Dar fanns en scen dar artister och grupper spelade, antingen kampmusik med politiska texter eller traditionella rytmer fran respektive region. Fran scenen talade ocksa framtradande personer inom ursprungsfolksrorelsen, bland annat CONAIEs president Marlon Santi, som pratade entuasiastiskt om kampen for sina rattigheter, om vattnet, om gruvorna och om transnationella (europeiska och nordamerikanska) foretag som kommer och forstor.

Forresten sa skickade larare Carmen en bra lank om den nya konstitutionen har i Ecuador. Las!

---

Amelie

I sondags skulle Aida, mamman i huset dar jag bor, pa ett kvinnomote, Caja solidaria Mushuk Sisa, pa haciendan, och jag foljde med. Om jag fattade ratt ar det en slags organisering av lan och utlaning av pengar, som en har mojlighet att utnyttja vid behov. Pa motet borjade jag kanna mig yr i huvudet och varm, antagligen en mix av mensvark och att jag precis hade sprungit ett par hundra meter har pa den hoga hojden. Jag gick hem och vilade, och ungefar en timme senare kom Aida hem. Hon kom in i mitt rum med en morotsstump, ungefar stor som en handflata, i handen, borjade smeka den hart over mitt huvud samtidigt som hon harklade sig, andades hart ut och in, gjorde massa obekvama laten och mumlade svordomar "¡Carajo, sale de aqui!". Hon gick sen till dorren och spottade (ut det onda?) och sen gjorde hon samma sak over min rygg och framsida overkropp. Sen gick hon. Sa gick det till forsta gangen jag fick uppleva andinsk lakemedelskonst. Pa kvallen hade vi moroten i soppan.

---

Amelie

Forsta dagen Anton och jag kom hit till comunidaden (bysamfalligheten) San Pablo Urku, ca tre timmar norr om huvudstaden Quito, fick vara med om en matlagninsritual som kallas Pacha manka. Vi var val runt 50 personer, och forst bar vi stenar till en lamplig, gravbar grasplats och valde sedan vars en sten for att prata med den och saga nagra ord till Moder Jord och aven onskningar om en hade nagra sana. Sedan lade vi alla stenar i en hog pa tva stockar, som skulle symbolisera ledarna i byn, och tackte sedan det hela med vedtran. Eftersom elden ar manlig var det kvinnorna som skulle tanda pa. Under tiden det brann gravde mannen ett hal i marken precis intill, drygt en meter djupt. Nar stenarna hade varmts tillrackligt i elden bars de over ner i halet, och sedan lades maten i, som var potatis, kott i blad, artor, majs med mera. Det hela tillagades sedan nergravt under jord under cirka en timme, for att sedan tas upp och atas, och vi tyckte oss kanna att den har maten var tillagad med hjalp av Moder Jord.


Stenarna till Pacha Manka varms upp.


Den fardiga och tillagade maten tas upp ur halet i marken.


Samma helg som vi anlande holls talleres, laroverkstader/workshops, i aulan pa haciendan, "centrum" i San Pablo Urku, dit det hade kommit bade folk fran den egna comunidaden, men ocksa fran narliggande byar. Helgen var en del av Kawsays kurser som kommer paga fram till december, som ar kurser med tema Gestión territorial, Recursos naturales y Gobiernos comunitarios (typ: Territoriell forvaltning, Naturresurser och Gemenskapsstyre/sjalvstyre). Bland annat var det en man som hette Carlos som pratade om hur viktigt spraket ar for en kultur, angaende att farre och farre pratar usprungsspraket kichwa. Cesar Pilataxi, Kawsays president, holl ocksa i ett pass dar han pratade om Latinamerikas historia med stor vikt pa kolonialiseringen for over 500 ar sedan och aven San Pablo Urkus historia. Vidare om vilka rattigheter de har, vad det innebar att vara en del av en comunidad deras normer och territorium och om Chakana och de viktiga elementen i livet och tron. Hela syftet uppfattade jag som att sprida kunskap och medvetenhet om vilka dom ar, vad deras kultur ar och att det ar viktigt att bevara den.


Cesar Pilataxi pratar pa en taller.

---

Amelie

Idag var sista dagen pa spanskaskolan.

Anton smorjer in Mickes branda rygg i vart 16 m²-rum.

Tack och hej,

Amelie

Häromdagen var vi på Latinamerikagruppernas, SALs, kontor här i Quito och träffade bland annat Frida och Markus som är två svenskar som arbetar på SAL här. Markus berättade lite om hur det politiska situationen ser ut i Ecuador, vilket var väldigt intressant, givande och viktigt för oss att känna till.

Rafael Correa är president sedan tre år tillbaka med sitt parti Alianza País, som egentligen är en sammanslagning av flera olika grupper. I valet vann han över Alvaro Noboa, som sägs vara en av världens rikaste män bland annat eftersom han äger extremt mycket mark och har kontroll över många bananodlingar och exportvaror, så det var en stor framgång.

År 2008 skrevs en ny konstitution som innehöll flera kontroversiella delar till ursprungsfolkets och böndernas fördel, som till exempel nya riktlinjer angående vattenlagen, presslagen, gruvlagen och territoriumlagen. Problemet är att det som står i konstitutionen är ganska absrakt och nu är utmaningen att överföra det hoppfulla och bra till verkligheten och praktiken. Den processen går ganska trögt och det fifflas även lite under tiden. Bland annat så har asamblean, riksdagen, haft möten på natten där de ändrat i lagarna och konstitutionen och tagit bort viktiga delar till ursprungsfolkets nackdel. Detta har lett till stora protester från ursprungsfolksrörelsen, bland annat FENOCIN, som har börjat kritisera Correas regering. Det finns fortfarande ett stöd, men utvärdering pågår om hur FENOCINs ställning till regeringen egentligen är.

Vattenlagen är en av de saker som händer här som är högaktuell och har blivit en slags symbol för protesterna. Läs mer om vad som händer i Ecuador just nu här.

Mur i Quito: "Vatten med vattenlagen"


Hasta luego.
Amelie

Skanska Dagbladet i fredags:

Vill se med egna ogon