Fredag den 11 juni - Amelie och jag kommer fram i San Pablo Urku; byn, samhället, ja helt enkelt stället där det händer. Vi slungas in i Kawsays föreläsningar på storgodset och får vara med om bl.a. Pacha-manka redan första dan, hejudamej, jag är redan yr!
Helgen går och vi gör oss hemmastadda i våra nya familjer. Jag har hamnat hos Laura och Fernando, två vänliga själar som precis som resten av byn ger generöst utan en tanke på återgäldning. Stadiet av nytt, allt är nytt, nytt nytt; två nya busiga lillbrorsor, 1 ny självständig "lill"syrra, nytt hus, nya arbetsuppgifter, ny mat, ny kultur, ny fest... ja just ja, det är Inti Raymi-månad, vilket betyder att det festas oupphörligt ända fram till juli!
Sjungandes och dansandes, männen iklädda getbyxor och diabluma-mask, kvinnorna sinna vackra traditionella kjolar och blusar, allt toppat med en farfarshatt. I ring dansar vi, timmar i sträck, jajemen det här är uthålliga mänskor måtro, och energin hålls uppe av de få som går omkring och delar ut chichan, den stärkande drycken som alla dricker av ur ett och samma glas. Vi spelar coplas natten igenom, det är den medryckande musiken där det sjungs från själen med hjärtskärande toner:

"Bailando, bailando - Cantando cantando

Asi llegaremos adonde queremos."

Sannerligen, sjungandes och dansandes, det är så vi ska komma fram -fram till dit vi vill.

I alla fall, nytt var det. Stiga upp tidigt för att mjölka kossor och bära 20 liter mjölk på ryggen i en sjal, äta en rejäl frukost, vidare till dagens aktivitet - det kan vara allt från att hjälpa till att vaccinera alla byns kor, göra ost, jobba på plantskola eller bygga hus. Varierat värre.
Sedan är det dags för mat, kanske en lunch i Olmedo med soppa, varmrätt och en smarrig juice för överkomliga 1,5$, eller så bär det av hemåt för att njuta av äkta mat från bygden, ofta lagad över öppen eld. Med egna råvaror lagas bl.a. mote, coladas, humitas och mycket soppor. De egna råvarorna jag pratade om, sådda och skördade av familjen själv - Majs, potäter, lök, mjölk, chochos, avas, vete, havre... listan är lång. Mums.
Efter maten hänger jag kanske lite med familjen - kanske spela kort med busungarna, mjölkning igen. Det finns alltid något att göra, ingen tristess råder här icke. Vid åtta är det nattadags, då brukar en vara rätt slut, och familjen som går upp vid 4-5 brukar också knyta sig såhär dags. Ibland får jag sova, men jag försöker tappert hänga med upp tidigt så ofta jag kan, även om det ibland är svårt för en van sjusovare.

När vi har en ledig dag kanske vi hjälper familjen med någon vardagssyssla såsom sådd eller skörd, eller så tar vi den "extrema" bussen in till stan Cayambe för att handla eller nåt. Det har också hänt att vi flytt till Quito för att vara med om en jubileumsceremoni för ursprungsfolksrörelsens 20 år av organisering, eller min första Pride-festival, men oftast är det vilodag som gäller.

Månaden hittills i S.P.U har alltså vart fullpackad med njutning och även kanske lite sjukdom men helt klart väger det över åt det bra hållet med några ton. Jag är lycklig och nöjd med alla de vackra ting jag har fått sett och uppleva tillsammans med min fina kompanjon Amelie, så mycket att det inte går att skriva varken upp eller ner på någon blogg, och jag kan bara konstatera att detta bara är början. Det spritter i kroppen vid tanken av fem månaders härligheter till här i goa, goa San Pablo Urku, där gammal tradition hålls vid liv och uttrycks med glädje och stolthet. Dit har vi släppts in, med värme och utan frågetecken, deras värld, den som egentligen inte är ett dugg ny, men oj så vacker.