Året börjar ta slut, det känns lite konstigt. Snart är det 2011 och då är det bara et år kvar innan domedagen, enligt vissa i alla fall.

Jag har haft en otroligt fin jul med min familj i San Pablo Urku, på landet där jag hör hemma! Amazonas och Kusten i all ära, men jag trivs bäst i Kayambes bergstrakter. Ja.. och nu kanske jag ska bli pappa också, gudfar då alltså. Om två år ska Kinti, den yngsta i familjen konfirmeras och de vill göra mig gudpappa. Vet inte riktigt hur jag känner för den saken... Häftigt, självklart, och jag älskar ju grabben, men det innebär ju ändå lite ansvar och jag vill inte ta det bara med en klackspark - och jag bor ju rätt långt bort.

---

Anywho, som dem säger i utlandet, jag har en historia att berätta. En som får mig att gå i taket, så jag varnar dig redan nu för rök ur öronen och lust att handla för bättring i vår värld efter att ha läst klart. Historian handlar om privat sjukvård.

Låt mig börja från början.

---

Det höll sig som så att jag befann mig i kusten där jag var och "jobbade" på en ekogård, det var inte så mycket jobb men en väldigt härlig semester. Men, mitt som det var blev jag stungen på stortån av en mygga. Jag kliade mig med skit under naglarna, som det passar sig på landet, och det blev ett sår som i sin tur blev lite infekterat. De sa åt mig att gå till systern men det fnös jag åt som erfaren självläkare när det gäller infektioner. Så jag tog mig an den svullna tån med en synål och tryckte ut varet. Ajaj, det gjorde lite ont, men imorrn är jag frisk tänkte jag.

Nästa dag var hela foten fördubblad. Ojsan. Jag tänkte att det nog går över och vilade en dag.

---

Då jag inte var bättre skickade de trots min envishet in mig till det lokala sjukhuset - jag linkande och haltade lite gnälligt. På sjukhuset fick jag en spruta och lite piller. Sköterskan tryckte lite på tån och aj fan vad det gjorde ont, menmen det blir nog bra tänkte jag. Det kostade ingenting i alla fall.

---

Jag åkte till Quito och vilade ett par dagar hos en kompis men tyvärr vart foten inte bättre, så jag gick ännu en gång för att kolla upp mig efter lite övertalning. På privatkliniken som jag valt att gå på pga. att det var sent på fredagen och köerna på sjukhusen var för långa fick jag ett shockerande besked. Jag var tvungen att läggas in, annars skulle tån min ruttna bort. Jag visste att det var dyrt så jag tvekade lite men lät mig ändå läggas in. Den kvällen kom en specialkirurg och tryckte till som FAN på min stackars tå. Jag grät av smärta.

---

Hur som helst, lördagen gick. TV, medecin, sjukhussäng och sjukhusmat, antibiotika, dropp och besök av fina vänner. Sjuksköterskan frågade: "Har du bajsat? Har du kissat?"

Söndagen gick... Måndagen gick och nu var jag less! "Hörrö, när kommer jag ut?" Tån var mycket bättre och nu kunde jag gå igen. "Några dagar till bara, sen släpper vi ut dig." Jag började ana ugglor i mossen.

Tisdagen - Snälla släpp ut mig!

---

Doktor specialist: "Du får gå för att du tjatar och för att du har bråttom, men kom tillbaks på fredag(julafton) för uppkollning."

-Yihooo! sa jag.

Jaja, dags att gå och betala. När jag kommer till kassan säger de käckt till mig: "Det blir 1.600 dollar, tack."

Va? Vafan kostade så mycket?? Jag kunde betala en knapp fjärdedel men som tur var kunde en vän lägga ut resten. Nu var jag pank, jag hade inte ens råd att åka till SPU som jag tänkt. Turligt nog för mig så ringer mamsen i just detta ögonblick, jag får låna lite stålar och situationen reder sig. Jag åker till byn och försöker att inte tänka på hur mycket 1.600 dollar är värt där, minst en ko.  Cirka 11.000 kronor, en förmögenhet i Sverige men här är det enormt mycket mer.

---

Jag återkommer till kliniken, de tar emot direkt och jag är på gott humör. Doktorn säger:

"Nej, men va fint, nu är du snart frisk gosse!"

Herr specialisten smetar på lite kräm och sätter på ett nytt bandage på tån som nu ser ganska normal ut, på fem minuter är han klar.

"Kom tillbaks på måndag, det blir förhoppningsvis sista gången!"

"Okej snälla doktorn, tack så mycket. God Jul!" säger jag.

Glad i hågen går jag fram till disken där det sitter en annan käck kassörska. Hon stannar mig och säger:

"Det blir $50 tack!"

...Jag fattar ingenting. Fem fjuttiga minuter plus lite kräm och bandage = ca 400 kronor?

I shock går jag och tar ut pengar, mina planerade 5 dollar räcker ju inte. När jag kommer tillbaks ber jag om en faktura. Herr stordoktor går förbi och jag kan inte, vill inte hålla emot. Alla mina tankar om orättvisa och hyckleri måste ut.

"Ursäkta herr doktor, men hur kan ni komma på tanken att ta 50 dollar för fem ynka minuters vård?"

"Men lille gosse, det är vad en uppkollning kostar."

Jag tappar humöret, jag är inte den vänlige ynglingen längre.

"Men vet du inte hur mycket det är? Det är ju sjukt mycket, tänk på alla dem här i landet som inte har någonting! Vem ska ge dem vård? Jag har ju tur, jag är född i Sverige, är försäkrad, och kunde med vänners och föräldrars hjälp betala er inspärrning. Tänk på de andra!"

Doktorn börjar gå därifrån, han bryr sig inte om att kalla mig gosse längre.

"Jag är lessen men det är vad det kostar."

"Säg mig då vad jag ska göra med min fot för hit kommer jag inte tillbaks!" halvskrek jag åt honom.

Han lyssnar inte, påväg någon annanstans.

"Ni vill fan inte hjälpa folk, ni vill bara utnyttja människor i en svår situation!" skrek jag efter hans rygg.

Ursinnig tågade jag ut ur kliniken med några förvånade och en aning skärrade blickar i ryggen.

---

Om du frågar mig det så är svaret nej.

Jag ska berätta för dig varför jag blev så förbannad.

På torsdagen, när jag var i San Pablo Urku, fick jag reda på att min vän som bor i Quito, sonen i familjen där jag bor, hade blivit  rånad när han var på väg hem från jobbet. Han blev knivhuggen av två nerdrogade typer fast han gav dem allt han hade på sig. De högg honom för det var bara 20 dollar och en trasig telefon som han fått av mig. Han lyckades ta sig hem till sin lägenhet där hans pappa och farbror var. De tog med honom ordentligt blödande i baksätet på sin bil till närmsta sjukhus som råkade vara en privatklinik.

När de kom fram hade han börjat hosta blod.

Vad gjorde de på kliniken? De vägrade hjälpa honom.

Varför? Han hade ingen garanti för att kunna betala dem.

Alltså sket de fullständigt i hur det gick för honom.

Inga pengar, ingen vård. Du kan dö för du är inte rik.

Som tur var så var min väns sår inte så allvarliga så de hann till ett allmänt sjukhus där han syddes och nu mår han OK, bara han inte anstränger sig eller skrattar.

...Men alla har inte hans tur.

Segregation - om du har stålar får du rätt att leva, annars får du dö i allmänssjukvårdens fattiga köer. Detta är vad privat sjukvård innebär, och det betyder samma sak i hela världen.

Den så kallade "nyttiga" konkurrensen som ska hålla kvaliteten uppe gör att det inte längre handlar om att hjälpa människor utan om vinst eller förlust.

Money, money, money. Vi kan ju inte ge bort våra tjänster gratis, då går vi ju back!

Var är solidariteten? Eller omtanken? Den är utbytt mot vinsttanken...

Privat sjukvård, det ultimata beviset på kapitalismens SJUKHET.

---

Igår, måndag, gick jag och kollade upp mig på byns lilla allmänna mottagning. Det tog 5 minuter också. Det kostade inte ett öre och den vård jag fick var exakt samma som den jag i fredags betalat 50 dollar för.

God Jul och Gott nytt år - 2011, sista året i världen enlig Mayaindianernas profetior. Dags att se förbi lögnen om den fria marknadens ordnande makt och så kallade "rättvisa". Vi måste ut ur kapitalistsystemet nu, för det är som Bob Marley sa, bara en blodsugande vampyr.