Vi; Stina, Filip och jag deltog pa den Andinska skolan i Quito tillsammans med ett fyrtiotal andra ungdomar och aktivister fran framst Ecuador, men ocksa Colombia och Peru. Skolan liknade den regionala skolan i manga aspekter, dock var det en mycket lugnare stamning for att deltagarna var aldre. Vi studerade om dagarna och snackade emellanat, och det var sa otroligt att fa dela tiden och gemenskapen med dem. Alla deras storys kommer jag att for alltid bara med mig. De ar mina hjaltar.



Klimaxet pa skolan blev den 30 september, da den nationella polisen i Ecuador forsokte gora statskupp och fangslade presidenten Rafael Correa. Hela situationen var sa absurd, skolans alla ecuadorianer mobiliserades och vi som stannade kvar, foljde allt som hande genom TV. Extremt, folk dodades pa gatan och vi var oroliga for vara vanner. Men sa fick vi se dem sta pa den stora Plaza Santo Domingo i Gamla stan och skrika. Ett slagord hordes tydligt ur mangden:

"Que se necesita para ser policia? (Vad kravs for att vara polis?)
- Ser un hijo de puta de noche y dia!" (Vara en *** dag och natt!)

Tur nog, sa avslutades hela aktionen redan samma natt i och med att militaren brot sig in pa sjukhuset dar presidenten holls som gisslan och fritog honom. Vara vanner kom tillbaka nasta morgon och valkomnades med oppna armar. Sen satte skolan ater igang och vi forberedde oss infor CLOC kongressen som vi skulle hjalpa till pa i olika kommissioner; infrastruktur, sakerhet och mistica. Vi, praktikanter daremot fick uppgiften att sallskapa de tva indierna som behovde oversattning.


Sa, vi kom dit, reste upp talt och ordnade med alla faciliteter. Sedan borjade forst Ungdomsmotet, foljdes sen av Kvinnomotet for att sedan sjalva CLOC kongressen skulle borja, dar matsuveranitet och kontrakapitalism stod pa agendan. Folk fran hela kontinenten narvarade, uppemot 1000 personer var med och demonstrerade. Och pa kvallen arade presidenterna fran Ecuador och Bolivia oss med sin narvaro. Evo Morales holl ett lysande tal om att det ar vi som sociala rorelser som driver landet framat, att det ar politikernas storsta uppgift att lyssna och gora nagot at situationen. Sarskilt med tanke pa att klimatforandringen redan ar ett faktum.



Kongressen fortsatte och folk traffades, utbytte idéer och tankar och natverkade. Det kandes lite som att vara pa en festival, da vi allesammans bodde i talt utomhus och det vareviga natt holls i kulturella aftonar, dar vi som svenskar ocksa fick upptrada, vi presenterade bl.a. en gammal Vreeswijk klassiker Somliga gar med trasiga skor. Det var spannande att se alla andras upptradanden, fran regnskogen till bergen till Karibien.
En schysst kongress, och lite senare ska jag dela med mig av det de kom fram till.



Sa togs det farval, vi skiljdes fran vara kara vanner fran skolan och var och en akte till sitt. For min egen del for jag till Coca for att fortsatta praktiken i regnskogen med FEPIO och FOCAO. Inne pa min fjarde dag nu, och haller langsamt pa att vanja mig vid den gassande varmen som ar har vid lunchtid. Forsta dagen kande jag mig som en smaltande snogubbe som sakta holl pa att ga under. En rodprickig snogubbe, for alla myggbett. Men oj sa vackert det ar har, med alla dessa olika grona fargerna, de rika floderna... vi akte haromdagen ut pa landet for att dela ut fiskyngel till bonderna pa landet sa att de ska kunna forbattra sin ekonomiska situation, det ar namligen mycket svart for dem for att priserna pa jordbruksprodukterna ar sa laga att de inte odlar mer an till den lokala konsumtionen. Istallet overger manga jordbruket, det kommer till och med langvaga ifran for att sla sig ner har for att jobba pa oljebolagen. Det ar sa mycket mer pengar i rorelse an vad det ar i bergen. Har tjanar de dubbelt, dvs. en 400 dollar per manad, och dessutom far de en bonus pa dryga 30 000 dollar per ar. Men utvecklingen har gatt i rasande fart, 1952 upptackte man oljan har, sa de har haft en 60 ar pa sig att bygga upp staden Coca. Staden som Fransisco de Orellana kom till for att vila, i tron om att han inte skulle traffa nagra som helst tribes. Men det gjorde han. Och de visste att navigera pa floderna for annars skulle de aldrig ha kunnat bosatta sig i Coca.


Jag bor hos FEPIO presidentens familjehem, en familj pa 10 syskon och deras respektive. Jag blandar fortfarande ihop deras namn. Men de ar alla valdigt rara och omhandertagande, sa jag trivs som fisken i floden.

- Li