Utvärdering  - Anton Larsson 24/10/2010 San Pablo Urku, Cayambe, Ecuador.

Jag har försökt utvärdera en del av min praktiktid här i Ecuador, men det är svårt med så mycket som hänt i och runt mig, fast jag tycker ändå det blev rätt bra och överskådligt. Helhetetskänslan av projektet är otrolig. Jag är enormt tacksam och på samma gång lite vemodig. Här är det i alla fall, jag ställde mig 7 frågor som jag sedan försökt svara mer eller mindre i denna flytande känslo- och tankeskrift.

Frågorna:

• Vad har jag lärt mig?
• Vad har jag varit med om?
• Vad har jag lagt märke till?
• Vad har varit shockerande?
• Vad har jag kunnat göra bättre?
• Vad har varit bra/dåligt?
• Vad ska jag göra nu?

Jag har lärt mig mycket. Lite om jordbruk men tyvärr varken ekologiskt eller kompletterande. Dock har jag fått upp ögonen för hur möjligt det är, att så och sedan lära sig under processen, med andra jordbrukare och böcker. Men, som sagt är jordbruket jag sett här inte det jag vill praktisera, monokultur med konstgödsel och besprutning.

Jag har varit med om en hel del, dels kulturella saker som andlig tvättning av personer, och dels mer politiska saker så som CLOCkongressen. Kongressen var häftig, den gav mycket inspiration och väckte på nytt en hunger för politisk och vardaglig kamp för förändring som trots att den varit närvarande i SPU har varit väldigt sömnig. Det var spännande att se alla systrar och bröder och höra alla de olika historierna och vittnesmålen från intervjuerna vi gjorde. Dock missade jag mycket av det egentliga syftet med kongressen  på grund av översättningsjobb och egna möten med klassen, det gjorde att jag hörde väldigt lite av debatterna och slutsatserna för hur det ska jobbas vidare mot imperialismen och kapitalismens utsugning av kontinentens och världens folk. Trots det var det lärorikt att se hur kongressen var organiserad och det fick mig att tänka på hur vi själva kan jobba med Mativalen.

Jag har lagt märke till en del småsaker här. Det tycker jag är viktigt i och med att det får mig att tänka, synliggör normer som regerar i Sverige som jag då kan omvärdera. För att nämna några så verkar det finnas väldigt få rökare här – undrar varför? Här är också festligheter viktigare, de ska vara väl förberedda och genomförs med stor glädje och stort engagemang. Kanske firas det för att visa tacksamhet för det som världen gett oss, men samtidigt förmodligen också för att samla energi för att kämpa och få ett avbrott från den svårare vardagen.

Machismen, mansdominansen, är mer utbredd här. Men samtidigt är kvinnorna tuffare, de klarar allt, utan hjälp från någon. Ojämlikheten är annorlunda, mannen pratar mer, tar för sig mer i sociala sammanhang, får de viktiga posterna i organisationerna och så vidare. Men, kvinnorna är verkligen inte svaga, de jobbar, hårdare än männen, utan att klaga och med lite vila. Medans mannen jobbar utanför byn sköter kvinnorna odling, barn, hushåll och många gånger fler livsviktiga sysslor,  ofta med ett barn på ryggen eller i magen. Synd bara att det väldigt sällan värdesätts. I Sverige pratas det mer om socialt osynliggörande, orättvisa löner osv, men myten att alla kvinnor jämfört med män är fysiskt underlägsna och oförmögna är långt mer utbredd.

Jag har gått in mig mycket djupt i kultur och samhälle här. Det känns både bra och dåligt. Bra i och med att jag kunnat förstå mycket, och det känns som om jag lämnar ett fint, åtminstone inte destruktivt avtryck – som om jag kan bli en liten, liten bro emellan dessa två verkligheter, Sverige och Ecuador. MEN, det känns jobbigt nu när jag börjar inse att jag inte är härifrån, att  jag måste åka snart och att möjligheterna och andra än turistiska anledningar att återvända är få. Som en liten människa tror jag att det kommer göra hemskt ont att åka och att jag kommer vilja tillbaka, kanske ett längre tag. Men som kämpevillig ungdom med brinnande lust för rättvisa och världsräddning ser jag inte logiken i att vara här då jag varken har kunskapen eller möjligheten för att göra mig nyttig här som i Sverige. Detta går över, men jag är rädd. Dessutom vet jag inte hur jag kommer att reagera vid hemkomsten till SD-Sverige, men som sagt vet jag att jag kommer att återanpassa mig, det är ingen fara.

Så – bra eller dåligt att vara djupt intrasslad? Jag väljer att se den bra sidan, detta är mer än en erfarenhet och en lärdom, det är ännu en del av mig som jag förmodligen alltid kommer att bära med mig i hjärta, tanke, beteende och i hela min person.

Nu. Nu har vi börjat jobba hårdare med Mativalen, dessutom är vi ju i början på slutet av vår praktiktid och det har medförit en hel del jobb att sätta tänderna i. Vi ska bl.a. ordna en basketplan till byn, ta många intervjuer med byinvånare, få mer insyn i organisationernas arbete genom möten osv, samt ordna en läroverkstad. Så det är fullt upp ända fram till ledigheten i december och sedan åker jag ju till Svedala. Väl hemma ska jag förmodligen få besök av en vän från Frankrike i två veckor, det kommer bli kul. Sen börjar skolan igen.

Pay, Anton.
Ps, jag vet, inga bilder - kasst!